Handboll i mitt hjärta!
När jag var 5 år började jag spela handboll i bollskolan med mamma som tränare. Jag älskade sporten redan då men jag va ett lat litet barn så mamma fick släpa mig ner på vissa träningar;-) Hon byggde upp ett lag som jag kom att älska! Ett lag jag spelade med från 5 års ålder upp till att vi va 15. Jag älskade verkligen sporten och vad den gjorde med mig och mina lagkamrater. Handbollen har varit min största trygghet sen jag var liten, något att göra och den har hjälpt mig genom många tuffa stunder! Det kunde gå hela säsonger och jag missade bara 1 träning! mycket för att mamma tvingade mig när jag inte orkade och hellre ville leka med kompisar men också för att jag älskade det och tyckte det va skit kul! Det va vid 13 års ålder jag började ta träning och handboll till en ny nivå. Jag missade aldrig en träning och jag tog tillfällen att träna hela tiden! jag kunde lätt köra 3 pass om dagen men då i olika former. Allt från 30 min promenad innan skolan till ett hårt styrkepass på gymmet. Men jag älskade det! Älskade känslan av att köra slut på mig själv! Det är en svårt kärlek att förklara, bara idrottare förstår;-) När vi va 15 år släppte mamma oss och vi fick en ny tränare. Den nya tränaren var väldigt annorlunda och hon hade ett annat sätt att se på lagidrott och framgång än vad min mamma hade. Den tränaren visade redan från början att hon inte gillade mig och inte brydde sig om mig eller min utveckling. Jag fick inte längre vara med och träna för hon ansåg att jag var för dålig med mera. Men ändå kämpade jag på! Jag stannade kvar i laget för att jag älskade mina lagkamrater och för att jag älskade sporten! Jag gick två år utan någon uppskattning alls och kärleken till sporten höll på att försvinna men jag höll hårt i den! Jag kom på alla träningar, gav allt, utan att få något tillbaka! Tyvärr var det många som slutade under denna period och dom ersattes med andra spelare. Efter två år var det laget jag älskat inte kvar längre och jag kände att jag inte orkade med denna ouppskattning längre. Det fanns inget som gjorde att jag ville gå på träningarna längre. De två åren med den tränaren spänderades många timmar i gråt! Jag mådde väldigt dåligt med extremt låg självkänsla och självförtroende!
Eftersom jag älskade handbollen så mycket och inte ville ge upp beslöt jag mig för att byta lag. Eftersom min mamma är ganska "stor" inom handbollen har hon många kontakter och fick reda på att en tränare jag känt sen jag var riktigt liten skulle träna Skuru IK bestämde jag mig för att pröva där. Jag är så glad över det beslutet! Jag ÄLSKAR NACKA HK mer än något annat! Jag har aldrig upplevt den lagkänslan någon annan stans och tror inte jag kommer få det heller! Dom tjejerna som spelade där mina två junior år är guld värda! Jag älskar dom av hela mitt hjärta och dom är som systrar för mig! Jag skulle ställa upp för dom i vått och torrt och jag är övertygad att dom skulle göra samma sak för mig! Att jag fick sitta på bänken en hel del gjorde mig inget, eller så klart att jag blev ledsen över det men jag älskade laget så mycket så jag va glad att bara tillhöra laget! Den utvecklingen jag haft dessa två år är helt otrolig och det har jag Rickard och Nicklas med resten i Skuru att tacka för! Även fast min utveckling inte räckte hela vägen så är jag stolt över mig själv. En känsla jag inte känner ofta. Jag är så stolt över laget och jag har dom att tacka för allt, NI ÄR UNDERBARA MÄNNISKOR OCJ JAG ÄLSKAR ER!!
Idag ska jag köra min sista handbollsträning. Efter idag är handbollen ett avslutat kapitel. Det känns jätte tråkigt och sorgset samtidigt som jag känns att detta är rätt beslut! Nacka HK är inte samma lag som det va förra året då många har antingen blivit upplyfta till damerna eller bytt klubb. Jag vill verkligen inte svika dom som är kvar och det är fortfarande något av det bästa jag vet att spela handboll. Men jag blir troligtvis ensam tränare för 01:orna då den andra flyttar till Gbg och då har jag inget val än att satsa allt på 01:orna. Och dessutom tycker jag att det ger mig mer att coacha än att spela själv för på grund av skadorna i ryggen och axeln så nådde jag aldrig min fulla potential inom handbollen. Jag känner att jag kommer gå längre som tränare och därav detta beslut. Sen är så klart en annan faktor att jag ska plugga på Lillsved. Men även om jag slutar spela handboll kommer jag absolut inte sluta träna! Jag älskar fortfarande att träna och kommer nog alltid att göra!
Jag vill slutligen säga att jag älskar er som jag spelat med, oavsett när och jag vill tacka er för all glädje ni gett mig!!!!!!! Tack!!!!
P.S när jag får tid ska jag leta upp massor av gamla handbollsbilder men i nuläget sitter jag med mobilen och måste göra mig redo för träningen så hinner inte;-)
